En historia

En flicka står på vägen
Hennes klänning böljar som en vinge från en fågel
Hennes fötter är bara, dom snuddar ej vid marken
Likt ett vatten drag flyter hennes hår,
Brusar och skummar mot hennes nakna axlar
Hennes ögon är himlen och stjärnorna, virvlar, djupa och mörka,
bor där i
Hennes kropp klingar som ett vindspel
Hennes kinder och läppar är rosor, mjuka som siden


Hon tar ett steg i taget, börjar långsamt gå
Du ser henne
Du lyssnar efter fotsteg, men hör inget
Du lyssnar efter hennes andetag, men hör inte ett ljud
Du lyssnar efter frasandet från tyg, men det är tyst
Det ända som finns är vinden som väjer för henne
rundar henne, sveper förbi, snuddar lätt vid henne, flyr sedan vidare


Hon sträcker ut en orörd hand, ber dig att ta den
Men dina tankar hindrar dig
Hon är annorlunda, och ingen har vågat tagit av från stigen,
ingen har spelat en ny melodi. Så varför jag'


En annan hand än den framför dig, smyger sig in i din
Du ser upp, och ser en av dom som kanske kan vara någon för dig
Hon ler mot dig med sitt låtsas ansikte, och låvar dig popularitet
'Du kan följa stigen som vi andra med mig, spela likadant som alla anda
Med mig sticker du inte ut'
Hon ler igen, du tror att det är naturligt
Egentligen är det en stel mask som hon och alla andra gömmer sig bakom
en mask utan identitet

Du ser bakåt
Flickan svävar fortfarande med handen mot dig, ser på dig och ber tyst till ditt hjärta
'Du är äkta. Om du tar på dig masken kommer du aldrig
att kunna hitta dig själv, du kommer inte minnas.
Du är den som snart kommer kunna stiga själv, utan vågen av popularitet
Men med masken kommer du att sjunka'
Du ser på henne. Du ser hennes tårar som fälls
Ändå höjer du handen och sätter masken framför ditt ansikte
Du vänder dig om, och går med den andra flickan i handen
Du vänder dig inte om
Du ser inte det mörka röda som sprider sig över flickans bröst
Som sakta färgar klänningen röd
Du ser inte att hon sakta sjunker mot marken, landar mjukt på fötter, faller ner på knä,
fortfarande med handen sträckt mot dig
Du ser inte hennes ögon, där varje stjärna slocknar och dör, där varje virvel stillats
Du ser inte hennes hår, läppar och kinder, som förlorar sitt liv och färg
Och du ser inte när hennes kropp faller ihop och hur flickan brevid dig skrattar ett hånfullt skratt, och visar sitt rätta jag för en sekund
Men du hör. Ett skrik från hennes hjärta, en duns från hennes lätta kropp mot marken, och sedan tystnad
Men det är redan försent. Du har redan glömt, det rosenröda som funnits där.
Du har redan glömt vem du är
Men du har inte glömt, flickan som stog på vägen